Peace, Security, Defence – Shifting the Balance in Swedish Policy

Peace, Security, Defence – Shifting the Balance in Swedish Policy

Peace, Security, Defence

An English summary of the Partnerskap 2014 reports by Lars Ingelstam and Anders Mellbourn has now been published by the Christian Council of Sweden, with the title Peace, Security, Defence – Shifting the Balance in Swedish Policy. It can be downloaded from the Resources page for the Partnerskap 2014 network of Swedish civil society organizations.

The report present an analysis of peace, security and defence which builds on two simple ideas. The first is that it is much less costly, in both human and economic terms, to prevent wars than to fight them. This holds true both globally and in our immediate neighbourhood. The second thought is that real security threats, on the nature of which there seems to be a rather broad consensus, should be reflected at least approximately in the allocation of money. On the basis of these two ideas the authors point out a number of activities that ought to be stimulated and financed during the coming 4-year period 2015-2018.

The first and main report by Ingelstam and Mellbourne ”Fred, säkerhet, försvar. Tyngdpunksförskjutning i svensk politik.” (Peace, Security, Defence. Shifting the center of gravity in Swedish politics.) was published in a preliminary version in June 2013, and in revised, final form in February 2014, simultaneously with the second report ”Prislappar för fred och säkerhet” (Price Tags for Peace and Security), in which they spelled out the possible funding of alternatives. In late spring of 2014 a 30 page summary in Swedish, ”Vägval fred och säkerhet” (Peace and Security at the Crossrods), was also published.

LARS INGELSTAM has a background in technology and science, and holds a PhD in mathematics. He was head of the Secretariat for Futures Studies from its start in 1973. From 1980 he held a position as professor of Technology and Social Change in Linköping University.

ANDERS MELLBOURN is a journalist and professor of political science. He was director of the Swedish Institute of International Affairs 1997-2004. Before that he spent 25 years as a staff member of the daily newspaper Dagens Nyheter, the final years as editor-in-chief.

Internationellt fredsmöte i Sigtuna

Den 1-5 december inbjuder Kyrkornas världsråd till en ekumenisk fredskonsultation i Sigtuna utifrån temat ”Pilgrimage of Justice and Peace” (”Rättvisans och fredens pilgrimer”). Det internationella mötet syftar till att utveckla samarbetsmetoder för att kyrkorna ska vara en aktiv del i det globala fredsarbetet samt bidra till kraftfull opinionsbildning för fred.

Fredsmötet samlar ett 80-tal delegater från hela världen med representanter från kyrkorna, det civila samhället, FN-partners och opinionsbildare. Bland talarna finns Bethuel Abdu Kiplagat, tidigare ordförande i Kenyas försoningskommission, Asma Jahangir, en av årets Right Livelihood-pristagare och tidigare FN:s specialrapportör för religions- och övertygelsefrihet, Olav Fykse Tveit, generalsekreterare för Kyrkornas världsråd, F. Michael Lapsley, direktor för Institute of Healing of Memories i Sydafrika samt Antje Jackelén, ärkebiskop för Svenska kyrkan.

Huvudfrågan som kommer att diskuteras är hur kyrkor och andra ekumeniska aktörer tillsammans med andra organisationer kan bidra i arbetet att bygga en rättvis och hållbar fred.

– Arbetet för en hållbar och rättvis fred är en nyckelfråga för vår värld idag. Det handlar inte minst om att satsa resurser på förebyggande fredsarbete och konfliktlösning med icke-våld som redskap, säger Björn Cedersjö, direktor för kyrka samhälle vid Sveriges kristna råd.

Läs mer på Sveriges kristna råds webbplats därifrån texten ovan också är hämtad.

Inför mötet har en engelsk sammanfattning av rapporterna ”Fred, säkerhet, försvar. Tyngdpunksförskjutning i svensk politik.” och ”Prislappar för fred och säkerhet” publicerats. Rapporten ”Peace Security Defence – Shifting the Balance in Swedish Policy” återfinns tillsammans med övriga rapporter här på webbplatsen under RESURSER.

Förebyggande och fredsbyggande – Säkerhetspolitikens försummade uppgift?

Tisdagen den 25 november 19.00 bjuder Abrahamsbergskyrkan och Immanuelskyrkan in till ett seminarium i Immanuelskyrkan på Kungstensgatan 17 i Stockholm:

Säkerhet, försvar och fred är frågor som angår oss alla. Men trots att vi ser ett växande intresse är diskussionen ofta väldigt begränsad: till ”försvar” i traditionell mening. På uppföljningsmöten av Uttalandet från Equmeniakyrkans kyrkokonferens har flera uttryckt behovet av mer information och kunskaper om de många alternativa handlingsvägar som nu finns till fred och säkerhet.

Kvällen inleds av Lars Ingelstam och Anders Mellbourn, som är huvudförfattare till årets tre skrifter, Fred, säkerhet, försvar – tyngdpunktsförskjutning i svensk politik, Prislappar för fred och säkerhet och den kondenserade versionen Vägval fred och säkerhet. Moderator är Beatrice Schönning.

Hoten mot vår säkerhet är en fråga som måste bearbetas i en demokratisk diskussion. Det finns därför ett stort behov av folkbildningsinsatser kring Sveriges framtida säkerhetspolitik – innan besluten fattas. Författarna efterlyser bl.a. en strategisk satsning på att skapa förtroende i Östersjöområdet – genom diplomati och dialog, genom utbyten och samarbete inom utbildning, forskning, kultur, näringsliv och genom aktivt vänortssamarbete.

(Inbjudan i PDF-format)

Krav på en stark svensk fredspolitik från fredsrörelser och debattörer

Idag på den internationella fredsdagen har Kristna Fredsrörelsen, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet presenterat de prioriteringar som de anser bör ligga till grund för en stark svensk fredspolitik:

1. Förnyad bred satsning på medling och diplomati
2. Tydligt fokus på global nedrustning
3. Kvinnors makt i fred- och säkerhetspolitik
4. Kraftig begränsning av svensk vapenexport
5. Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd

Tidigare i veckan har även andra debattörer lyft fram behovet av att utveckla svensk fredspolitik. Professor Lars Ingelstam, medförfattare till rapporten ”Vägval Fred och Säkerhet”, har skrivit både på ETC Debatt  och i Dagens Arena om att det finns en bred och stabil enighet kring ett bredare synsätt på politik för säkerhet. I Dagens Arena skriver Lars:

I sitt Almedalstal gjorde vår blivande statsminister Stefan Löfven (S) en mycket tydlig och framsynt markering. I anslutning till den nya hotbilden slog han fast: ”Därför, måste Sveriges militära förmåga stärkas. Därför, måste vi öka Sveriges stöd för internationella samarbeten för fred och avspänning, runt Östersjön, i EU och i FN. Det är inte en fråga om antingen eller. Utan både och.”

En sådan ”både och”-politik kan bli ett starkt och nyskapande inslag i en S+MP-regerings politik. (…) Problemen är snarare budgettekniska än ideologiska. I dag får de civila inslagen i en sådan ”både och”-politik alltför liten uppmärksamhet och otillräckliga ekonomiska resurser. Att minska spänningarna och skapa förtroende i Östersjöområdet är – återigen – den viktigaste säkerhetspolitiska utmaningen.

I slutet av krönikan ”Sverige behöver ett nytt regeringsprogram” i nättidningen Dagens Seglora skriver Bernt Jonsson såhär:

Slutligen måste den moraliska nerven återupprättas i Sveriges internationella politik. Det betyder, att det återfall vi såg i våras i primitivt militärt ryggmärgsbeteende måste övervinnas. Symboliska tillskott på någon eller några miljarder till vapen och plattformar ovanpå de 47 miljarder som enligt ÖB garanterar ett försvar av Stockholm under en vecka borde få t o m ledande politiker att inse, att det inte finns någon militär säkerhet.

Redan under det kalla kriget kom Palmekommissionens rapport Gemensam säkerhet, vars grundtes var, att säkerhet bygger man tillsammans – med politiska medel. Palme hävdade också, att den främsta försvarslinjen var vår utrikespolitik, särskilt viktig för ett litet land som vårt. En rad försvarsutredningar har allt sen 80-talet pekat på de icke-militära hoten som de verkligt bekymmersamma, men därefter har förslagen alltid handlat om militära insatser. Så också den senaste. Orsaken är givetvis ytterst utredningsdirektiven.

Om Palme hade rätt, vilket jag anser, borde den senaste försvarsutredningen hamna i papperskorgen. I stället borde en ny parlamentarisk, säkerhetspolitisk utredning tillsättas av utrikesministern i syfte att utveckla en fredspolitik, som använder sig av alla de möjliga säkerhetspolitiska medel som finns, i första hand utrikes-, nedrustnings-, handels- och biståndspolitik. För att den ska bli trovärdig måste Sverige abdikera från rollen som stor exportör av vapen och uppgradera sitt FN-engagemang till tidigare nivåer. EU kan inte få förbli det fikonlöv bakom vilket vi döljer vår passivitet i utrikesfrågor. Internationell solidaritet måste på nytt bli en ledstjärna för svensk politik.

Vilka partier vill satsa mer på försvaret?

Ska Sverige satsa mer på försvaret? Den frågan har över 2000 riksdagskandidater tagit ställning till i SVT:s valkompass inför riksdagsvalet 2014. SVT Pejl har gjort all data från valkompassen tillgänglig för andra att använda. De har även släppt en visualisering där man kan se vad 2009 kandidater från riksdagspartierna plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet svarade på frågorna i valkompassen. Här nedan kan du se hur partierna tog ställning till påståendet ”Sverige ska satsa mer på försvaret”:

SVTs valkompass 2014: Ska Sverige satsa mer på försvaret?

 

Om du som väljare själv gör valkompassen så guidas du av SVT med följande förklarade text och argument för och emot:

Försvaret har som huvudsaklig uppgift att försvara Sverige om vi skulle bli angripna, men kan också bistå samhället vid katastrofer som till exempel stormar eller översvämningar. I april 2012 meddelade Överbefälhavaren att försvarsbudgeten inte räcker till att fullgöra de uppgifter försvaret har. Till följd av det upptrappade läget i Ukraina våren 2014 har resursförstärkningar aviserats.

Argument för:
Behoven är stora inom det svenska försvaret efter år av nedskärningar. Det är oacceptabelt att Sverige inte klarar av att försvara sig mer än en vecka vid ett angrepp. Rysslands agerande i Ukraina visar att vi måste satsa på försvaret.

Argument mot:
Säkerhetspolitiken handlar i dag om betydligt mer komplexa frågor än traditionellt försvar. Det centrala är att arbeta aktivt för att undvika konflikter, och det gör man inte genom att rusta upp utan genom fredsarbete. Det är viktigare att lägga de resurserna på välfärden.

I visualiseringen av svaren i valkompassen kan du t.ex. även se vad riksdagsledamöterna svarade på påståendet om Sverige ska bli medlem i NATO och om det ska vara möjligt att söka asyl till Sverige på svenska ambassader utomlands.

Intressanta föredrag i Almedalen

almedalen_banner

Nu är det äntligen Almedalsveckan igen! Det finns fantastiskt många intressanta föredrag, mingel och samtal. Man kan gå in och söka på programmet. Det finns där 3482 anmälda evenemang så det händer en del och jag vågar säga att det är svårt att hinna med allt. Därför kommer här ett urval av intressanta events som har med säkerhetspolitiska frågor att göra.

sommartorg

Som vanligt tas dessa frågor upp av Säkerhetspolitiskt sommartorg. För de som inte är på plats i Visby läggs de upp på webben allt eftersom. Alla events är väldigt intressanta och fullständig info finns på deras hemsida. Nedan har jag ett litet urval bara med tid och titel blandat med events på andra platser också.

Söndag 29 juni

17:45-18:45 Övervakningsteknik till salu – MR-försvarare betalar? Amnesty, IKFF, m.fl. Säkerhetspolitiskt sommartorg, Cramérgatan 1 (nära)
20:00-21:00 Small weapons – big problems: What can we do to stop the world’s deadliest weapons? Kristna Fredsrörelsen, IANSA, SIDA, m.fl. Säkerhetspolitiskt sommartorg, Cramérgatan 1 (nära)

Måndag 30 juni

09:00-10:00 Europa i förändring – vem ska skyddas och vem skapar säkerhet? Röda korset, IKFF, m.fl. Säkerhetspolitiskt sommartorg, Cramérgatan 1 (nära)
12:30-13:30 Svensk vapenexport – en viktig valfråga? Amnesty, Svenska Freds, IKFF Säkerhetspolitiskt sommartorg, Cramérgatan 1 (nära)
15:30-16:30 Säkerhet i klimatförändringarnas spår FOI, Sida, MSB Säkerhetspolitiskt sommartorg, Cramérgatan 1 (nära)

Tisdag 1 juli

10:30-11:30 Afghanistan, erfarenheter och lärdomar Kvinna till Kvinna, m.fl. Säkerhetspolitiskt sommartorg, Cramérgatan 1 (nära)
12:30-13:30 Försvarsberedningen och Ukrainakrisen FOI och Folk och Försvar Säkerhetspolitiskt sommartorg, Cramérgatan 1 (nära)

Onsdag 2 juli

10:30-11:30 Försvaret och samhället – en ny relation Svenska Freds, MSB, Försvarsmakten Säkerhetspolitiskt sommartorg, Cramérgatan 1 (nära)
11:30-12:30 Utrikespolitiska skiljelinjer – debatt mellan (MP), (S) och (M) Miljöpartiet Almedalen
13:00-14:30 Fredspolitik i Östersjön – hur kan vi skapa förtroende och säkerhet i vårt närområde? Equmeniakyrkan, Bilda Vårdklockans kyrka, Adelsgatan 43
14:00-15:00 Vägval för fred – vilka är alternativen för Sverige och det internationella samfundet? Svenska kyrkan S:ta Maria domkyrka, Västra Kyrkogatan 2
14:00-15:00 Arms Trade Treaty, svensk vapenexport och mänskliga rättigheter – vilket ansvar har vi? Amnesty, Kvinna till Kvinna Säkerhetspolitiskt sommartorg, Cramérgatan 1 (nära)
13:00-14:00 EU och NATO. Samtal med Carl Schlyter Kvinnor för Fred S:t Hansskolan, S:t Hansgatan 32
14:00-15:00 Norden och NATO. Samtal med Ingela Mårtensson (KFF) Kvinnor för Fred S:t Hansskolan, S:t Hansgatan 32
15:00-16:00 Sverige och NATO. Panelsamtal med V, KD, FP, Fi, M Kvinnor för Fred S:t Hansskolan, S:t Hansgatan 32

Torsdag 3 juli

10:30-11:30 EU, Ukraina, Ryssland: Vad gick fel, vad gör vi nu? Försvarshögskolan Säkerhetspolitiskt sommartorg, Cramérgatan 1 (nära)
15:00-16:00 Ryssen kommer – ett samtal om dagens upprustningshets Folkets Bio Biograf Roxy, Adelsgatan 39
15:30-16:30 Nordisk fredsmedling i ett oroligt Europa Folke Bernadotteakademin Säkerhetspolitiskt sommartorg, Cramérgatan 1 (nära)

 

Om du har fler tips på bra events så maila gärna webmaster@fredsagenda2014.se.

Varför har EU:s civila fredskår ännu inte bildats?

”Världen är överbeväpnad och freden underfinansierad” sa FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. Under 2011 lades 1700 miljarder dollar på militär och försvar. Det sammanfattar kort läget i världen där mer resurser läggs på upprustning och vapen än långsiktiga hållbara förändringar.

År 1999 antog EU-parlamentet en rekommendation om att bilda en civil fredskår: European Civil Peace Corps (ECPC). Rekommendationen uppmanade rådet att göra en genomförbarhetsstudie. Liknande rekommendationer hade lyfts fram tidigare.

En civil fredskår i EU-regi skulle enligt rekommendationen ha följande mål:

”ECPC:s främsta prioritet kommer att vara omvandling av konflikter som skapats av människor, t.ex. genom att förhindra att våldskonflikter eskalerar och bidra till avspänning av konflikter. ECPC:s uppdrag skall i alla lägen vara uteslutande civila till karaktären. Särskild tyngd kommer att läggas på förebyggande av konflikter, eftersom det är mer humant och mindre kostsamt jämfört med återuppbyggnad efter en konflikt. ECPC skall dock också kunna gripa in efter naturkatastrofer och dess ingripanden skall inte vara begränsade till ett visst område (till exempel Europa).

ECPC skall bygga på en helhetssyn, som bland annat inbegriper politiska och ekonomiska insatser, samt ett förbättrat politiskt deltagande och uppdragets ekonomiska sammanhang. Eftersom man vid konfliktomvandling måste åtgärda alla nivåer i utdragna konflikter, kommer ECPC:s uppdrag att vara multifunktionellt. Konkreta exempel på ECPC:s fredsskapande åtgärder är medling och förtroendeskapande bland de stridande parterna, humanitärt bistånd (bl.a. livsmedel, vatten, sanitet och hälsovård), återintegrering (bl.a. att avväpna och avmobilisera tidigare stridande samt ge stöd till fördrivna, flyktingar och andra sårbara grupper), rehabilitering och återuppbyggnad, stabilisering av ekonomiska strukturer (bl.a. att skapa ekonomiska kopplingar), övervakning och förbättring av situationen för mänskliga rättigheter och möjliggörande av politiskt deltagande (t.ex. övervakning av och stöd vid val), tillfälligt myndighetsutövande för att underlätta stabiliteten på kort sikt, information och skapande av utbildningsstrukturer och -program avsedda att undanröja orättvisor och fiendebilder samt informationskampanjer och utbildning av människor i och kring de aktuella fredsskapande åtgärderna. Ingenting av detta kan direkt påtvingas parterna, men genom politiskt stöd utifrån kan deras samarbete underlättas. […]”

Kort och gott, det skulle vara en civil fredskår som skulle förebygga väpnade konflikter med hjälp av fredliga medel.

Ännu har inget påbörjats. Parlamentet har flera gånger upprepat rekommendationen och frågat kommissionen varför arbetet inte påbörjats. Ja, den frågan har till och med blivit ett forskningsämne för en kandidatuppsats.

Vilka är då de politiker som står bakom en civil fredskår i EU-regi? Tydligast är Miljöpartiet som skrivet flertalet motioner () och där språkröret Åsa Romson har stött idén på Folk och Försvars konferens. I samma artikel sågar den moderata försvarsministern Karin Enström.

Om man ser till motionerna så har följande partier skrivit motioner som varit positiva till civil fredskår.

Resultatet får man om man söker på ”civil fredskår” på riksdagens sida för motioner.

Det är mest Miljöpartiets rop efter en civil fredskår vi hör, När ska vi få höra de andra partierna lika mycket?

Hur har svenska EU-parlamentariker röstat om vapenhandel?

Organisationerna Jordens vänner, Vredesactie och Campagne tegen Wapenhandel har gjort en sammanställning över hur EU-parlamentarikerna har röstat i frågor gällande klimatförändringar, fracking, GMO och vapenhandel. I det här inlägget ska vi gå igenom hur de röstat i vapenhandel.

De frågor som har varit på agendan är följande:

* ”Stimulera vapenindustrin med subventioner och fördelaktiga policies”
* ”Ingen subventioner till civil forskning som forkar på vapen”
* ”Investera i utvecklingen av militära drönare”
* ”Universitet behöver samarbeta mer med vapenindsutrin”
* ”Mänskliga rättigheter ska väga tyngre än kommersiella intressen vid vapenexport”
* ”EU:s trupper kan delvis bekostas med civil EU-budget”
* ”Dra lärdomar från arabiska våren och vilka vapen som användes där av ickedomkratiska regimer”
* ”Stöd för militariseringen av EU-policies”
* ”Självständig kontroll över efterlevnad av EU-kriterier gällande vapenexport”
* ”En ny budget för utveckling av vapenteknologi”
* ”Ett sänkande av försvarsbudgeten är oansvarigt”

Av EU-parlamentets 766 ledamöter är 20 från Sverige. De har poängsatts av organisationerna bakom sidan (se ovan) utifrån hur de röstat. Det är inte alltid parlamentariker från samma parti röstat likadant och har därför inte fått samma poäng. (Både Socialdemokraterna och Moderaterna har stor spridning inom partiet). För varje parti har vi räknat ut ett medelvärde baserat på deras poäng.

score-your-mp-arms

Om en parlamentariker inte deltog alls i voteringarna fick den 50 poäng (som Moderaternas Gunnar Hökmark). Om den röstade konsekvent emot vad organisationerna bakom sidan föreslår så får den 0 poäng (som Moderaternas Anna Ibrisagic). Om den röstat så som organisationerna skulle vilja skulle den fått 100 poäng. Men det fanns ingen EU-parlamentariker som deltagit på alla voteringar och röstat i linje med organisationerna. (Närmast kom Mikael Gustafsson från Vänsterpartiet samt Isabella Lövin och Carl Schlyter från Miljöpartiet).

Vägval Fred och Säkerhet

I rapporten ”Vägval Fred och Säkerhet” skriver författarna att man bör avsätta 400 miljoner till en förnyad förtroendeskapande Östersjöpolitik.

Kort historisk bakgrund

Efter kalla krigets slut 1989 så blev det viktigt med kontakter och förtroendeskapande åtgärder i Östersjöområdet. Sverige skapade snabbt diplomatiska, politiska och ekonomiska insatser för de baltiska länderna så att de skulle bli hållbara stadsbildningar. Det var också viktigt att främja en demokratisk utveckling i Ryssland för att undvika (ett osannolikt) miltärt angrepp. Ryssland såg sig själva som förlorare av kalla kriget.

Ända sen andra världskriget fram till år 2000 har Sveriges säkerhetspolitika hållning varit ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Många har också kopplat ihop Sveriges neutralitet med en aktiv fredspolitik och en hög uppskattning i FN. Sverige har inte hållt låg profil utan varit världsledande i biståndspolitik med humanitära och fredspolitika syften.

De nya hoten

Idag är hoten mot den nationella säkerheten mer än bara militära hot. De har sammanfattats av EU som:

* Naturkatastrofer, pandemier och stora olyckor.
* Miljöförstöring och klimatförändring.
* Energiförsörjningens sårbarhet.
* Cyberhot, det vill säga störningar av elektroniska kommunikationssystem.
* Internationell organiserad brottslighet.
* Flyktingströmmar
* Växande politisk extremism och terrorism som kan orsakas av sociala, etniska och religiösa spänningar eller av ekonomisk kris

Det är viktigt att dessa nya hoten och de nya förhållanden måste ingå i en säkerhetspolitik värd namnet. Idag råder det dock en stor obalans mellan de resurser som avsätts till militärt krishantering och de resurser som avsätts till förbeyggande. Detta gäller även utredningsresurser och forskning. Tyngdpunkten i politiken behöver förskjutas från militära satsningar till civila och humanitära.

Försvaret

Dagens anslag ligger på ca 42 miljarder kronor som utgör 6 procent av statens budget (1,23 % av BNP). Man kan jämföra med 60 miljarder som går tillutbildning och forskning eller 38 miljarder som går till bistånd.

Försvarsmakten fokuserar mycket på de internationella insatserna. Ibland uppfattas det i informationssatsningar och reklam som att svensk militär håller på med humanitärt bistånd. (Om problematiken med att militär sysslar med bistånd, läs specialstudien ”Om relationen mellan humanitära och militära aktörers insatser i konfliktregioner”).

Alternativ

Det bistånd Sverige gav till de baltiska länderna på 1990-talet kunde uppfattas negativt av Ryssland vilket innebar att det samtidigt kombinerades med förtroendeskapande åtgärder gentemot Ryssland och en främjning av demokratiutvecklingen i Ryssland. Vi behöver något liknande idag.

Efter den ryska annekteringen av Krim och krisen i Ukraina talas om nya militära hot i östersjöområdet och behovet av förstärkning av den svenska militära försvarsförmågan i närområdet. Men den skrämmande insikten efter Ukraina är framför allt att ett splittrat, korrupt och ekonomiskt nedgånget land är sårbart för en mäktig granne med geopolitiska ambitioner. Framgången för en tidigare Östersjöpolitik och europeisk integration har givit de baltiska staterna den styrka och trygghet som Ukraina saknar.

Det fortsatta behovet av samarbete kring olika funktioner i och kring Östersjön talar starkt för förnyade förtroendeskapande åtgärder. Sådana kan genomföras såväl inom diplomati (stater emellan) som inom näringsliv, forskning, kultur och andra civila delar av samhällslivet.

Idag har Svenska institutet en årlig budget på omkring 100 miljoner kronor för ”samarbet i Östersjöregionen”. Rapportförfattarna föreslår ett Östersjöpakete på totalt 400 miljoner kronor. Paketet skulle innehålla:

* Diplomatisk förstärkning (UD) och ett generalkonsulat i Kaliningrad.
* Dialog med Ryssland om mänskliga rättigheter och modern, demokratisk samhällsorganisation.
* Vänortssamarbete.
* Utbyteskontakter mellan det civila samhällets organisationer.
* Samarbete inom kustbevakning.
* Främjande av handel och investeringar.
* Samarbete om utbildning och forskning.
* Kultursamarbete.
* Projektstöd för att främja fortsatt integrering av rysktalande i Baltikum och motverka en ny isolering av rysktalande som skulle ge förevändningar att framprovocera farliga konflikter

Fler saker som tas upp i rapporten

Det här var en kort och grov sammanfattning av en del av rapporten. Det går också att läsa om idéer kring:

* International alert. Internationella NGO:er som inriktar sig på att förebygga väpnade konflikter och bygga fred
* Fler diplomater
* Konfliktförebyggande får större uppmärksamheten inom Sida
* Utnyttja Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ännu bättre
* Ökat stöd till Folke Bernadotteakademin (FBA)
* Verka för en fredskår inom EU
* Möjligheten till en svensk fredskår i konfliktdrabbade områden bör utredas
* Införa en ”Grundläggande utbildning för Fred (GFU)”  (direkt parallell till Försvarsmaktens GMU)

Mer läsning

* Läs rapporterna och specialstudierna
* Se seminariet vid releasen av rapportena ”Fred, Säkerhet och Försvar” och ”Prislappar för fred och säkerhet”* Läs de tidigare inläggen då vissa delar från rapporten ”Fred, Säkerhet och Försvar” tas upp: inledningen och forskningen
* Läs inlägget om preventiv närvaro som olika NGO:er jobbar med samt EU-insatsen EU Monitoring Mission i Georgia (EUMM)

 

 

Pressmeddelande – Ny rapport ”Vägval Fred och Säkerhet”

Avsätt 400 miljoner till en förnyad förtroendeskapande Östersjöpolitik.

Den säkerhetspolitiska utmaningen i Östersjöregionen efter Ukrainakrisen är att säkerställa fortsatt stabilitet, utveckling och samverkan i staterna kring Östersjön.

Det skriver Lars Ingelstam och Anders Mellbourn i rapporten ”Vägval Fred och Säkerhet. En ny svensk politik”, en uppdaterad sammanfattning av deras utredning ”Fred Säkerhet Försvar. Tyngdpunktsförskjutning i svensk politik” som presenterades i vintras.
De föreslår en rad åtgärder i linje med den framgångsrika politik för Östersjöområdet och Baltikum som de nordiska grannstaterna inledde på 1990-talet. Politiken måste även omfatta Ryssland. Den gäller samarbete i kustbevakning och kring miljöskydd, mänskliga kontakter i vänorter, föreningsliv, företagsverksamhet och handel. I detta ligger också att uppmuntra till en fortsatt och bättre integrering av den rysktalande befolkningen i de baltiska samhällena.

När försvarsberedningen i dagarna lägger fram sitt uppskjutna slutbetänkande, ligger förväntningarna nästan helt på förslag till förstärkning av det militära försvaret i närområdet.
Men lärdomarna av Ukraina, den ryska aggressionen och maktövertagandet på Krim är i första hand att nationell säkerhet bygger på en fungerande statsmakt och medborgerlig sammanhållning.

Rapportens huvudtes är att det behövs en tyngdpunktsförskjutning i hela den svenska säkerhets- och försvarspolitiken mot mer fredsbyggande och förebyggande insatser. Det gäller inte minst den internationella krishanteringen som under ett drygt årtionde fått en alltmer militär karaktär och varit en huvuduppgift för försvaret. I år avslutar Sverige sin militära insats i Afghanistan. Författarna  diskuterar utförligt hur Sverige i framtiden i stället måste utveckla och vidmakthålla en omfattande icke-militär verksamhet för internationell krishantering, förebyggande av väpnad konflikt och fredsbyggande.

Rapporten ges ut och distribueras av Sveriges kristna råd, beställning via www.skr.org/bocker eller via mail till Björn Cedersjö: bjorn.cedersjo@skr.org. Den finns också att ladda ned på www.fredsagenda2014.se

För frågor och kommentarer kontakta
Lars Ingelstam, 070-5782257
Anders Mellbourn, 070-5359807